Marockos befolkning och språk

Marocko har 32 miljoner invånare, men den tidigare snabba folkökningen håller på att bromsa in. Arabiska är det vanligaste språket, men drygt en tredjedel av befolkningen talar någon berberdialekt. Även franskan har sedan kolonialtiden en stark ställning.
 
Marockos snabba folkökning har bromsats upp, men befolkningen har fortfarande många unga. En kvinna födde i genomsnitt sex barn före 1980 men bara 2,3 barn år 2009. Nästan tre marockaner av tio är under 15 år, bara var tjugonde är över 65 år.
 
Drygt hälften av befolkningen lever i något av landets storstadsområden. Omkring en tredjedel bor i det tätbefolkade kustområdet kring huvudstaden Rabat och Marockos största stad Casablanca. I vissa områden, särskilt i söder, finns nomader som flyttar regelbundet med sina boskapshjordar, men de utgör en mycket liten del av befolkningen.
 
Marockos ursprungliga invånare var berber (singular: amazigh, plural: imazighen), ett folk som levde över hela Nordafrika. I dag är araberna – de flesta uppblandade med berberna – i majoritet och bor främst längs kusterna och på de låglänta slätterna i centrala och nordvästra Marocko. I bergstrakterna lever folk som fortfarande talar olika berberspråk, även om de flesta också behärskar arabiska. Rifbergen och den del av Höga Atlas som ligger ovanför Marrakech är tättbefolkade och berberbefolkningen där har egen kultur och livsstil.
 
Arabiskan är officiellt språk och modersmål för två tredjedelar av befolkningen. Den talspråkliga marockanska arabiskan (dardja) skiljer dock sig starkt från den standardiserade arabiska (fusha) som används över hela arabvärlden i skrift, skolutbildning, medier och officiella sammanhang.
 
Minst tio miljoner berber talar de berbiska dialekterna, som är helt annorlunda än arabiskan, men också skiljer sig inbördes. Tachelhit talas av chleuh-berberna i södra Marocko, tamazight av berberna i Atlasbergen och tarifit av berberna i Rifbergen i norr. Ofta används dock namnet tamazight som samlingsnamn för hela det berbiska språket.
 
Det finns en aktiv amazighrörelse som kämpar för ökat erkännande av berberna som ett eget folk. Myndigheterna har länge motarbetat dessa krav och bland annat förbjudit marockanska barn att ha berbiska namn, men sedan kung Mohammed VI kom till makten 1999 har debattklimatet förbättrats. Ett kungligt institut för amazigh-kulturen invigdes 2001 och berbernas tidiga historia kan nu diskuteras öppet (se även Utbildning). 2010 startades en statlig TV-kanal som sänder på de olika berbiska dialekterna. Genom en författningsändring 2011 fick dessutom det berbiska språket officiell status i grundlagen vid sidan av arabiskan.
 
Franskan har en mycket stark ställning, inte minst inom eliten och i städerna. Språket används särskilt i högre utbildning, i affärsvärlden och i viss mån av statliga myndigheter. Många medier är franskspråkiga eller har både fransk- och arabiskspråkiga versioner. Spanska talas också i viss utsträckning, särskilt i norr och delar av södra Marocko och Västsahara, där Spanien tidigare var kolonialmakt.
 
Nära två miljoner marockaner lever utomlands, därav omkring 800 000 i Frankrike. Många befinner sig också – legalt eller illegalt – som gästarbetare i södra Spanien. Över 50 000 européer bor i Marocko, av vilka mer än hälften är franska medborgare. Marocko har under 2000-talet varit en viktig genomfartsort för illegala migranter från Afrika till Europa, men flödet har begränsats på senare år på grund av hårdnande säkerhetsåtgärder.
 
Källa: Landguiden