Sudans befolkning och språk

Efter drygt tjugo år av inbördeskrig mellan norra och södra Sudan slöts ett fredsavtal år 2005. Avtalet ledde fram till att landets delades i juli 2011 mellan den arabiskdominerade norra delen och den södra delen där majoriteten är svarta. Skiljelinjen mellan norr och söder gäller också religion: medan islam dominerar i norr bekänner sig söderns invånare till kristendom eller utövar traditionella religioner. Norra Sudans försök att införa islam i södern var en av drivkrafterna bakom inbördeskriget.
 
Sudanesisk befolkningsstatistik har länge betraktats som osäker. Den folkomröstning som föregick fredsavtalet gjordes redan 1993 och omfattade inte södern. Trots det förutsatte fredsavtalet att 72 procent av befolkningen hörde till norra och 28 procent till södra Sudan (nuvarande Sydsudan), och utifrån dessa siffror fördelades bland annat politiska poster och oljeinkomster mellan landets två huvuddelar.
 
I april 2008 genomfördes en ny folkräkning som blev kontroversiell redan innan den ägde rum. Resultatet skulle bland annat ligga till grund för fördelningen av resurser efter en eventuell delning av landet. Södra Sudan anklagade tidigt nordsidan för att med hjälp av folkräkningen manipulera befolkningssiffrorna till sin fördel, och dessa anklagelser upprepades när resultatet till slut publicerades i maj 2009. Enligt folkräkningen hade Sudan vid denna tidpunkt 39,1 miljoner invånare. Av dessa fanns 79 procent i norra och 21 procent i dåvarande södra Sudan (i dag självständiga Sydsudan). Södra Sudan protesterade mot resultatet och menade att södern omfattade en tredjedel av hela Sudans befolkning, inberäknat mellan en halv miljon och en miljon sydsudaneser som bodde i norr.
 
I det nya Sudan är araberna största folkgrupp men många har sitt ursprung i icke-arabiska folk. Politiskt dominerar tre arabiska klaner från Nildalen norr om Khartoum. Därifrån har hittills alla Sudans presidenter kommit. Skillnaden är stor mellan bofasta, jordbrukande araber i centrala Sudan och nomadiserande arabklaner i andra delar av landet, som i norra Darfur. De styrande i Khartoum uppmuntrar dock tankar på arabisk enhet.
 
I norra och centrala Sudan finns folk som är muslimer men inte araber. Nubierna, som sedan uråldriga tider bott längs Nilen i nordligaste Sudan och södra Egypten, övergår dock alltmer till att tala arabiska. De bör inte förväxlas med nuba, som är samlingsnamnet på en grupp svarta, nilo-sahariska folk i Nubabergen i Södra Kurdufan söder om Khartoum. Sedan Sudan blev självständigt 1956 har alla makthavare i Khartoum velat ”arabisera” de svarta nuba. Grupper av nuba och andra folk ska också ha fördrivits från landområden som de styrande velat ta i anspråk för storjordbruk. Många nuba anslöt sig på 1980-talet till södra Sudans gerillarörelse SPLM/SPLA. Khartoum svarade med hårda militära angrepp och förföljelser av nuba.
 
Kriget i Nubabergen pågick till 2002 då en vapenvila slöts. Från 2005 började flyktingar, inklusive före detta SPLA- soldater, återvända till Södra Kurdufan, men planerade utvecklings- och integrationsprojekt dröjde, och strider om jord och betesmarker skördade många offer. Både araber och nuba kände sig svikna av sina beskyddare från krigsåren (Khartoum respektive SPLM). De flesta nuba är idag muslimer. Genom delningen av Sudan blev nuba kvarlämnade som en minoritet i norr. I samband med Sudans delning utbröt nya strider i Södra Kurdufan och FN anklagade den sudanesiska armén för grov förföljelse av nuba.
 
Beja, som bor i bergen vid kusten, talar ett kushitiskt språk, besläktat med somaliska, men även beja blir alltmer arabiserade. Sedan 1980-talet, då boskapspest och torka härjade i öster, bor många beja i kåkstäder runt oljehamnen Port Sudan (se även Aktuell politik).
 
Darfur i väster domineras av svarta, muslimska bönder som talar nilo-sahariska språk. Området har fått sitt namn av majoritetsfolket fur. När en fur-dynasti på 1600-talet grundade ett mäktigt sultanat antog fur-folket arabiska namn och sedvänjor, men de behöll sitt språk och en egen identitet. Andra större svarta folk i Darfur är zagawa och masalit. I Darfur finns också nomadfolk som räknar sig som araber, och i norr är de i majoritet. Konkurrens om naturresurser mellan svarta och araber var en av faktorerna bakom den väpnade konflikt som utbröt i Darfur 2003 (läs mer i Darfur).
 
Mot slutet av kolonialtiden uppmuntrades afrikaner från andra länder att invandra till Sudan, en uppmaning som hörsammades av många som tillhörde hausa-folket i länder väster om Sudan.
 
Majoriteten av invånarna bor i centrala Sudan, framför allt runt städerna Khartoum, Khartoum North och Omdurman. Folk har sedan 1950-talet lockats till denna region på grund av den goda jordbruksmarken och arbetstillfällen inom industri och service. Även Nubabergen och Darfur i väster är ganska tätbefolkade. I övrigt är stora delar av Sudan obeboelig öken.
 
Flyktingarna
Under andra omgången av inbördeskriget i södra Sudan, 1983–2005, drevs över fyra miljoner sydsudaneser på flykt. Tre miljoner sökte sig till centrala Sudan, där myndigheterna inrättade permanenta flyktingläger utanför Khartoum. Kanske en miljon tog sig till omgivande länder.
 
Från och med 2005 började flyktingarna från södern återvända. I oktober 2009 hade enligt FN:s flyktingorgan UNHCR 2,5 miljoner återvänt, däribland 328 000 av dem som befunnit sig i grannländerna (se även Sociala förhållanden). En del sydsudaneser som etablerat sig i centrala Sudan ville bo kvar, men deras omständigheter försvårades när de fråntogs sina sudanesiska medborgarskap efter landets delning i juli 2011.
 
Flera miljoner människor har också drivits på flykt av konflikten i Darfur. FN uppskattade i början av 2011 antalet darfuriska internflyktingar till nästan 2,7 miljoner. Dessutom lever en kvarts miljon darfurier i flyktingläger i Tchad.
Under kriget mellan Etiopien och Eritrea 1998–2000 fanns etiopiska och eritreanska flyktingar i östra Sudan, och från 2003 har framför allt eritreaner åter sökt sig dit, däribland unga män på flykt från militärtjänsten. Under 2011 kom ungefär 1 600 eritreanska flyktingar i månaden till östra Sudan.
 
Språk 
Arabiska är officiellt språk, men många talar ett inhemskt språk vid sidan av arabiska. Regimen i Khartoum uppmuntrar minoritetsfolk att överge sina egna språk och helt övergå till arabiska.
 
Källa: Landguiden