Bild
Bild
Bild
Bild
Bild

Libyen

Libyen har idag den största andelen välbevarade antika lämningar i hela Medelhavsområdet. Fenicier, greker, egyptier och romare har alla bidragit till denna fantastiska samling.

Ursprungligen var Libyen befolkat av berber, ett samlingsnamn för Nordafrikas och Saharas förarabiska befolkning.

Alla våra rundresor och ökenresor i Libyen är inställda tills vidare på grund av läget i landet. Vi kommer att påbörja våra resor till Libyen igen så fort vi får grönt ljus från UD. Vi följer utvecklingen i Libyen på nära håll och trots att ett stort arbete återstår tror vi på en positiv utveckling på lång sikt – vi håller tummarena för libyska folket. Teamet på Orientenresor.

» Läs mer om Libyen

Geografi

Libyen ligger i Nordafrika med en 200 mil lång kust mot Medelhavet. Landet gränser i öster till Egypten och Sudan, i söder och sydväst till Tchad och Niger, i väster till Algeriet och i nordväst till Tunisien. Det är till ytan nästan fyra gångar så stort som Sverige och består till 90 procent av öken. Före självständigheten 1951 användes namnet Libyen mest som beteckning för ett vagt avgränsat område. Invånarna föredrog att räknas till någon av de tre regionerna Tripolitanien i väster, Cyrenaika i öster och Fezzan i söder, vilka skilis åt av ökenområden.

Tripolitanien har i norr en låglänt kust som trappstegsvis höjer sig söderut och bildar ett platålandskap. Det fortsätter in i södra Fezzan. På den fezzanska platån finns vidsträckta sändor där grundvattnet når upp till markytan och bildar oaser. I sydligaste Fezzan finns berg med toppar som når över 2 000 meter över havet.

Ett bergsområde i norra Cyrenaika kallas Jabal al-Akhdar, de gröna bergen, därför att bergen är klädda med pinjer, enar, cypresser, vilda olivträd och andra ständigt gröna träd. Söder om bergen ligger ett bälte av betesmarker, som övergår i ett vidsträckt ökenlandskap av klippor och sand. Här kan jordbruk endast bedrivas i några utspridda oaser.

Klimat

Större delen av Libyen har ökenklimat med mycket lite nederbörd. Medeltemperaturen i öknen är på sommaren över 35 grader. Klimatet i kustområdet kännetecknas av kraftiga växlingar i såväl temperatur som luftfuktighet. De cirka 400 mm regn som faller årligen i regionen Tripolitanien kommer ofta som häftiga skyfall.

Befolkning och språk

Ursprungligen var Libyen befolkat av berber, ett samlingsnamn för Nordafrikas och Saharas förarabiska befolkning. Vid mitten av 600-talet kom araberna till området och förde med sig islam och det arabiska språket. Den stora arabiska invandringen kom dock först under 800-och 900-talet.

Arabiskatalande muslimer av blandad arabisk och berbisk härkomst utgör numera över 90 procent av befolkningen. Dessa libyer ser sig själva som araber. De som talar berberspråk uppgår till cirka fem procent, varav de flesta bor i nordväst. I inlandet finns ännu nomader och halvnomader: araber i de centrala och östra delarna, tuareger (ett slags berberfolk) i sydväst och tebu (ett svart folkslag som talar språket tedaga) längst i söder.

Den libyske ledaren Muammar Kadafi har tidigare i offentliga tal förnekat att den berbiska minoriteten existerar som ett folk skilt från araberna. Han har fördömt berbers krav på formellt erkännande som en "kolonial komplott" för att splittra nationen. Under senare år har dock en omsvängning skett. 2006 hävdes förbudet mot att officiellt använda annat än arabiska namn och året därpå kunde för första gången en berbisk kongress hållas i Tripoli. De libyska berberna har begärt att deras språk tamazight ska erkännas och att skolböcker ska belysa berbernas bidrag till landets historia och identitet.

Libyens invånare ökar mycket snabbt i antal; från färre än 3 miljoner i början av 1980-talet till 6 miljoner 2006. De flesta libyer bor vid kusten, där städerna växer snabbt.

Få libyer vill arbeta inom jordbruket, som istället sköts av invandrare från andra arabiska eller afrikanska länder. I dåliga ekonomiska tider har upplopp mot afrikanska invandrare krävt dödsoffer, och stora grupper invandrare har utvisats. 2007 befann sig åtminstone 1,5 miljoner utlänningar i Libyen, som gästarbetare eller papperslösa invandrare. Många av dem var på väg mot EU, som länge har krävt att Libyen försöker stävja invandringen till främst Italien. 2007 införde Libyen visumtvång för invandrare.

Stam- och familjeband är minst lika viktiga idag som tidigare. Även landets ledare Muammar Kadafi har förlitat sig på stamlojaliteten. Tidigt började han placera medlemmar av sin egen stam, gadhdhafa, på strategiskt viktiga befattningar.

Den arabiska som talas i Libyen förstås inte i arabstaterna i öster och den skiljer sig avsevärt från den klassiska arabiskan i Koranen. Italienska används som affärsspråk och engelska blir allt vanligare, trots att regimen har försökt hejda engelskans spridning genom att främja arabiskan. Berberspråket tamashek talas av tuaregerna.

Religion

Islam och politik har varit nära sammanflätade i Libyens historia. Av särskild betydelse är Sanusiyaoden, som grundades i Mecka 1837 av algeriern Sidi Muhammed bin Ali al-Sanusi och fick sin första loge i den libyska regionen Cyrenaika 1843. Ordens uppgift var att rena och återuppliva islam inför det växande europeiska inflytandet i den islamiska världen.

Islam är statsreligion och nästan alla libyer är sunnimuslimer. Landets ledare Muammar Kadafi gör en personlig tolkning av islam och förkastar traditionella islamiska rättsskolor. Han har tagit fasta på det sociala budskapet i Koranen - ett slags islamisk socialism. Att tolka Koranen har tidigare varit förbehållet lärda muslimer, ulama, medan Kadafi har gjort tolkningen till varje muslims rättighet. Hans tolkningar kan överensstämma med traditionella uppfattningar, till exempel förbuden mot spel, prostitution och alkohol. Men de kan också strida mot dem, som då han inrättade en militärakademi för kvinnor och förbjöd månggifte.

Religionsfrihet garanteras författningen, men det har inte hindrat Kadafi från att fängsla muslimska ledare som ogillat hans tolkning av islam. Den islamistiska oppositionen i landet har tvingats gå under jorden. Vid mitten av 1990-talet gick dock regimen de religiösa grupperna delvis till mötes. 1994 beslutades att traditionell islamisk lag, sharia, skulle få större genomslag i rättsskipningen.

Efter revolutionen 1969 stängdes många kristna kyrkor eller byggdes om till moskėer. Ännu finns dock en kyrka i alla större städer.

Utbildning

En stor del av Libyens oljeinkomster används för att utveckla skolväsendet. Kostnadsfri och i princip obligatorisk skolgång råder mellan sex och 15 års ålder. Därefter kan ungdomar antingen genomgå treårigt gymnasium, fyraårig teknisk utbildning eller sexårig utbildning för lågstadielärare. De allra flesta barn går i grundskolan och flertalet fortsätter även till gymnasienivå. Till skillnad från i många andra islamiska länder studerar fler libyska flickor än pojkar på gymnasiet.

Engelska är skolämne från femte årskursen medan undervisning i franska upphörde 1983. Studier i islam och arabiska bedrivs på alla nivåer, och åtskilliga timmar ägnas åt Kadafis "Gröna bok" (se politiskt system). Läroplanerna har ändrats många gångar, vilket har haft negativ inverkan på utbildningens standard. Det finns privata koranskolor med läroplaner som liknar de statliga skolornas. Alla studenter måste genomgå en militärutbildning i gymnasiet och vid universiteten.

Libyen har 13 statliga och en handfull privata universitet och högskolor. Fram till 1982 studerade många libyer utomlands. Därefter ville regimen inte längre ge stipendier för utlandsstudier. Sedan 1999, då Libyens internationella isolering började luckras upp, har dock antalet libyer som studerar i utlandet åter ökat.

Libyen är ett av de länder i Afrika som har störst andel läs och skrivkunniga vuxna. Ändå är det ont om utbildad arbetskraft och landet har tvingats rekrytera lärare, läkare och vetenskapsmän från utlandet.

Kultur

Liksom i övriga Nordafrika kännetecknas det traditionella konsthantverket i Libyen av färgrika och utsmyckade textilier samt mönstrade arbeten i läder och metall. I enlighet med islams bud avbildas inte människors ansikten.

Den arabiska och berbiska musiken lever kvar i sina gamla former men har fått konkurrens av modern, arabisk popmusik med västliga influenser. Den senare representeras i landet av musiker som Nasser el-Mizsawi och Ahmed Fakroun.

Bland författarna märks den produktive Ibrahim Al-Koni och den yngre exil-libyern Hisham Matar.

 

Massmedier

Alla medier i Libyen ägs och kontrolleras i praktiken av staten, även om den libyske ledaren Muammar Kadafis son Seif al-Islam 2006 meddelade att hans bolag One Nine Media skulle starta landets första privatägda radiostation, musikkanalen Allibya FM, och börja ge ut utländska tidskrifter.

Alla tidningar och tidskrifter ges ut av den statliga nyhetsbyrån Jamahiriya News Agency (JANA) eller av regeringssskretariat, fackföreningar och revolutionskommittėer. Dagstidningarna Al-Fajr al-Jahid, Al-Jamahirija och Ash-Shams ges ut i Tripoli.

Den statsägda radion sänder på arabiska och engelska. Också TV står under statlig kontroll och sänder på arabiska samt i mindre utsträckning på engelska, italienska och franska. Att se på satellit-TV är sedan något decennium vanligt och alltfler internetkafėer öppnas i städerna.

Utländska medier censureras och internet övervakas av myndigheterna. Flera journalister och debattörer har fängslats på senare år efter att ha skrivit regimkritiska inlägg på främst utlandsbaserade webbplatser.

Politiskt system

Libyen styrs sedan 1969 av överste Muammar Kadafi. Han innehar inte någon formell befattning utan kallas bara "revolutionens ledare". Det politiska systemet bygger inte heller på någon författning i vanlig mening utan på de teorier som Kadafi har fram i sin "Gröna bok". I den avvisar han den västerländska representativa demokratin, som han kallar "västra sortens tyranni", och fördömer systemet med politiska partier. Istället vill Kadafi att folket genom direkt demokrati aktivt ska delta i de politiska besluten. Detta har dock inte genomförts i praktiken. Kadafi har istället behållet makten själv och systemet med folkkommittéer (se nedan) har blivit alltmer ineffektivt och byråkratiskt. 2000 bestämdes att fler beslut skulle fattas på lokal nivå.

Basen för den politiska organisationen är så kallade folkkongresser, där alla vuxna invånare i ett område har rätt att delta. Varje folkkongress utser en folkkommitté, som verkställer besluten, och en sekreterare som representerar sin kongress i Folkets generalkongress. Formellt är Folkets generalkongress landets högsta lagstiftande organ och dess ordförande är landets formelle statschef. I Folkets generalkongress tillåts viss debatt även- regimkritik- men församlingen godkänner i slutändan nästan alltid Kadafis politik. Folkkommittéerna utser Folkets generalkommitté som fungerar som landets regering. Regeringschefens formella titel är sekreterare i Folkets generalkommitté.

Särskilda revolutionära kommittéer övervakar att folkkongresser, folkkommittéer och massmedier inte avviker från den officiellt sanktionerade ideologin. Deras medlemmar handplockas av Kadafi personligen. De revolutionära kommittéerna har dock förlorat infyltande sedan slutet av 1990-talet.

Ingen organiserad opposition är tillåten. Oppositionen i exil är splittrsd och utgör inget verkligt hot mot Kadafi, även om de 2005 grundade en löst sammanhållen allians, Libyska oppositionens nationalkonferens. Den främsta enskilda gruppen är den Londonbaserade Nationella Fronten för Libyens räddning (National Front for the Salvation of Libya, NFSL), en sekulär grupp som vill ha demokratiskt styre. Många oppositionella i exil har under årens lopp dödats av yrkesmördare lejda av Libyen. I de flesta fall har motivet varit hämnd snarare än rädsla för deras verksamhet.

Den lilla inhemska oppositionen består i huvudsak av islamister. Muslimska brödraskapet verkar med fredliga metoder.Det finns även en handfull militanta islamistgrupper som under 1990-talet utförde en rad attentat, bland annat mot Kadafi själv. Ett exempel är Libyska islamiska stridsgruppen (Libyan Islamic Fighting Group, LIFG), som anses ha nära kontakter med terroristnätverket al-Qaida. Andra grupper är Den stridbara libyska gruppen (The Libyan Militant Group,MIG) och Islamiska martyrer rörelse (Islamic Martyrs' Movement,IMM). Islamisterna verkar främst i eftersatta områden kring staden Benghazi.

Det allvarligaste hotet mot Kadafi har dock kommit från militärt håll. Kadafi handplockar därför lojala personer, vanligtvis från sin egen klan, till höga poster inom armėn och säkerhetstjänsterna, som är viktiga maktinstrument för honom.

Rättsväsen

Libyska rättsskipning är påverkad av egyptisk rätt. Alla lagar måste överensstämma med islamiska principer. Inom familje- och arvsrätt gäller traditionell islamisk sharialag. Bland straffen finns stympning och spöstraff. Många brott straffas med döden: från smuggling av alkohol och narkotika till otillåten politisk verksamhet.

Högsta rättsinstans är Högsta domstolen, vars ledamöter utses av Folkets generalkongress. Det finns även militärdomstolar. Den så kallade folkdomstolen, som bland annat hållit rättegångar mot politiska fångar, avskaffades 2005.

Libyen kritiseras varje år för kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Amnesty International rapporterar att hundratals fångar - främst medlemmar av förbjudna islamistiska grupper - har fängslats av politiska eller religiösa skäl de senaste åren. Många har aldrig ställts inför rätta. Det förekommer att fångar avlider under oklara omständigheter i väntan på rättegång. Som en del i landets öppnande mot omvärlden har samtidigt flera hundra andra politiska fångar släppts de senaste åren. 2001 frigavs enligt Amnesty International Libyens kanske mest kände politiske fånge, Ahmed az-Zubayr Ahmed as-Sanussi, som hade suttit fängslad i 31 år, anklagad för otillåten politisk verksamhet.

Äldre historia

Innan araberna anlände på 600-talet e Kr dominerades Nordafrika av berberfolk. Ett av grekernas namn på de ljusyade berberna var libyer.

Stadsstaten Kartago, som grundats av fenicier, lät från 600-talet f Kr upprätta handelsstationer längs Nordafrikas kust, bland annat Oea (Tripoli) i Tripolitanien. Där såldes guld och elfenben som berber fraktat från Västafrika genom Sahara. Vid ungefär samma tid slog sig greker ned i Cyrenaika (antikens Pentapolis) på andra (östra) sidan om den 50 mil breda Sirticaöknen. Under århundradet före Kristus införlivades både Cyrenaika och Tripolitanien i det romerska imperiet. I mer än 400 år blomstrade de båda provinserna som "Roms kornbod" och som handelscentra. När romarriket delades 395 e Kr drogs gränsen mellan väst- och östromerska riket rakt genom Sirticaöknen. Från 534 löd hela området under Östrom (Bysans).

År 639 kom muslimska araber till Egypten, varifrån de 642 erövrade Cyrenaika och två år senare Tripolitanien. Fezzan i söder invaderades 663, trots hårt berbiskt motstånd. Kustprovinsernas Kristna kultur ersattes av den arabisk-muslimska, och även berber övergick till islam. Tripolitanien och Cyrenaika underställdes kalifatet i Damaskus.

På 1500-talet erövrades Tripolitanien och Cyrenaika av det osmanska riket. Den osmanska regimen styrde dock långa perioder bara till namnet. Sanusiyaorden (se Religion) fick från 1843 stort inflytande i Cyrenaika. Självständiga arabfurstar styrde Fezzan till början av 1800-talet, då området lades under Tripoli.

År 1911 besatte italienska trupper de libyska provinserna och grundade kolonin Libia Italiana. Sanusiyaorden spelade en ledande roll i det seglivade motståndet mot kolonialmakten. De italienska fascisterna inrättade koncentrationsläger och lokalbefolkningen fraktades brutalt bort från sina hem, samtidigt som fattiga italienare uppmuntrades att utvandra till Libyen. Libyens nuvarande ledare Muammar Kadafi anspelar ofta på de grymheter som italienarna utsatte libyerna för. Men italienarna lämnade också andra spår efter sig. När de 1934 slog samman regionerna Tripolitanien, Cyrenaika och Fezzan såddes fröet till en libysk nationalstat.

Under andra världenskriget utkämpades på libysk mark våldsamma pansarslag mellan de allierade och axelmakterna. Libyen var ockuperat av de allierade från 1943 till 1951, då landet blev den första kolonin i Afrika som fick självständighet. Sanusiyaordens ledare blev kung under namnet Idris I.

Kungadömet var organiserat som en federation mellan Libyens tre regioner. Det fanns en nationalförsamling på federal nivå, men den löd helt under hovet (diwan). Nationalkänslan var svag. Efter de första valen 1952 förbjöd kungen politiska partier. Hovet bistods av brittiska och amerikanska rådgivare.

Det självständiga Libyen var ett fattigt land som fick sina inkomster från utländskt bistånd och från arrenden för amerikanska och brittiska militärbaser. Pengarna gick till kungen, varpå hovet fördelade dem vidare.

Ännu 1954 var de viktigaste expordukterna alfagräs (eller esparto; ett slags gräs som utgör råmaterialet i kvalitetspapper) och skrot från andra världskrigets slagfält. Men 1959-1960 upptäcktes stora mängder olja. Det plötsliga välstånd som oljan gav fördelades ojämnt och oljeindustrin gav få arbeten åt vanliga libyer. Däremot inrättades högavlönade statliga befattningar som oftast gick till eliten i Cyrenaika och andra som hade nära förbindelser med Sanusiyaorden. Korruptionen ökade och missnöjet spred sig. Samtidigt svepte visioner om arabisk enhet över Mellanöstern. I Libyen underblåste regeringens västvänliga hållning en oro som nådde sin kulmen efter sexdagarskriget mellan Israel och arabstaterna 1967.

Källa: landguiden.se 2010-05-03

Våra resor i Libyen

Det finns inga resor till detta land just nu.

Våra boenden i Libyen

Det finns inga hotell kopplade till detta land just nu.

Karta över Libyen

Filmer

Begär offert
Kontakta mig