Traditionell hälsning i Oman

Traditionell hälsning i Oman

Bin Ali’s grav

Bin Ali’s grav

Spinnerskor

Spinnerskor

Kamelmarknad

Kamelmarknad

Tävlingskameler

Tävlingskameler

Wahiba Sands

Wahiba Sands

Pressning av fröolja

Pressning av fröolja

Solnedgång i Wahiba Sands

Solnedgång i Wahiba Sands

Boskapsmarknad i Nizwa

Boskapsmarknad i Nizwa

Boskapsmarknad i Nizwa

Boskapsmarknad i Nizwa

Dadelbutik i Salalah

Dadelbutik i Salalah

Tävlingskameler

Tävlingskameler

Beduintält i Wahiba Sands

Beduintält i Wahiba Sands

Safari Desert Camp

Safari Desert Camp

Just nu har vi 11 resor till Oman!

Läs mer under fliken RESOR här ovan

Oman

Exotiska Oman har en levande, välbevarad kultur och en varierande och oerhört vacker natur. De arabiska beduinfolken framfört svärdsdanser och landets många sjömän har sina egna sånger. Ett fantastiskt sätt att uppleva detta underbara land är genom våra resa till Oman.

» Läs mer om Oman

Statsreligionen ibadiya uppmuntrar varken sång och dans eller avbildningar. I generationer har dock de arabiska beduinfolken framfört svärdsdanser och landets många sjömän har sina egna sånger. Trots islams avvisande hållning till avbildningar finns dessutom en tradition av underjordisk bildkonst i Oman.

Halvön Musandam

FJORDLANDSKAP OCH UNDERVATTENSPARADIS
Branta och avvisande står klipporna, försedda med vilda klyftor, upp ur havet och bildar en oöverskådlig labyrint. Det lugna blågröna och glasklara vattnet omsluter denna och öppnar blicken på korallreven och en fascinerande undervattensvärld — färgglada fisksvärmar simmar runt tillsammans med brokigamurenor, delfiner och ibland även valar. I Musandam sjunker Hajarbergen ned i havet och det är endast deras toppar och skarpa bergskammar som syns i havet. Traktens befolkning kallar dem därför Ruus al Jibaal, bergens huvuden.

Den som ger sig i väg med en Dhow från Khasab för att upptäcka det enastående landskapet längs Ormus sund, försvinner i en värld av stillhet — långt borta från vardagens stress och oväsen. Man blir överväldigad av ljusets spel och reflektionerna på vattnet på morgon- och kvällstimmarna.

Musandam, en exklav på sultanatets nordliga udde på Arabiska halvön, är ett häpnadsväckande och fascinerande fjordlandskap, som nästan bara kan upptäckas från vattensidan med båt.

Huvudstaden Khasab når man numera ganska lätt om man färdas påasfaltvägen från Dubai. Det är också möjligt att flyga hit med ett av Oman Airs mindre propellerplan direkt från Muscat. De som däremot söker spännande äventyr tar istället jeepen och väljer vägen över det 2000 meter höga berget Jebel Harim till Khasab.

Kustlätten Al Batinah

BORAR, TJURAR OCH PLANTAGER
Daddlar, bananer, citroner, mango, tomater, morötter, auberginer, zucchinis, potatis — allt detta och många fler sorters grönsaker odlas på en 270 kilometer lång kustremsa mellan Muscat och Sohar. Plantage efter plantage och samhälle efter samhälle. I stort sett tillfredställs här landets eget behov på jordbruksprodukter. Omanierna kallar därför gärna kustslätten Al Batinah för landets mage.
Vattnet som behövs för odlingarna kan människorna tacka bergen i väster för. De stigande fuktiga luftmängderna sprider här sitt regn och fyller kustens grundvattennivå.
Odlingsbara ytor har alltid varit sällsynta i denna trakt och därför mycket eftertraktade. Kustremsans befolkning har under många århundraden tvingats att skydda sig mot inkräktare och erövrare. Därför byggdes ett helt nät av enkla försvarsborgar, men även stora fästningar som till exempel i närheten avNakhl, Barka, Rostaq och Al Hazm. Än idag hör de till landets mest betydande sevärdheter.
Varje fredag eftermiddag utförs en speciell ritual i närheten av Barka. Traktens bönder träffas då med sina puckeloxar, som ofta väger över 1 ton, för att utföra tjurfäktning — eller rättare sagt «tjurpress». De stora kolosserna står lugna och fredliga i arenans mitt och pressar sina skallar motvarandra. Den som viker tillbaka först har förlorat och därmed är kraftprovet avslutat. Under ormaniernas tjurfäktning får inget djur skadas– djuren är för värdefulla och det är ju inte långt till nästa fredag.

Muscat och omgivning

PALATS SOM HÄMTADE UR TUSEN OCH EN NATT
Muscat överraskar sina besökare med ett kalejdoskop av imponerande modern arabisk arkitektur. Det är en ny stad, som de senaste 30 åren planerats och byggts på ett omtänksamt sätt. Stadens «Capital Area» sträcker sig över 50 kilometer från de historiska stadsdelarna Matrah och Muscat längs kusten. Mellan skarpa mörka klippor ligger snövita bostadsområden, praktfulla moskéer och palats, hela tiden öppnas blicken på havet skimrande i blått och de vita sandstränderna.
Den som söker efter färgglada orientaliska basarer, har i den gamla ortsdelen Matrah kommit till rätt plats. Luften i Sug är fylld av ädla kryddors och rökelsers dofter. På små försäljningsdiskar tornar varorna upp sig i stora högar. Färgglada tyger, ädla textilvaror, guld- och silversmycken, hushållsvaror och skor, leksaker och plastblommor — här finns nästan allt. Från Sug är det bara några minuters promenad till frukt- och fisktorget. Under morgontimmarna lämnar fiskarna sin fångst direkt vid torgets kaj — ett oförglömligt skådespel.
Det historiska Muscat ligger strax bakom Matrah i en liten skyddad bukt omgiven av höga klippor. Idag är det ett modernt förvaltningscentrum och sultanens säte. Hans praktfulla och färgglada palats omges av två gamla portugisiska fästningar.
Den väl skyddade lilla hamnen var en gång i tiden den sista möjligheten för skeppen att förse sig med drickesvatten innan de gav sig iväg på den långa resan till Indien. Därför var Muscat, som betyder ankarplats, en mycket betydelsefull stad.

Intressanta vittnesmål från dessa flydda tider hittar man i muséerna Bait al Zubair och Muscat Gate i Muscat. Stadens mest kända byggnadsverk är förmodligen hotellet Al Bustan Palace, som ligger ett par bukter längre bort. En palmlund på den vita stranden, omgiven av pittoreska mörka klippor — precis som en hägring dyker den praktfulla byggnaden upp framför den underbart vackra kulissen. Det förvånar inte, att experter ett flertal gånger utsett Al Bustan Palace till världens bästa hotell

Väster: Al Dhahirah

SALTÖKNAR, OLJFÄLT OCH URGAMLA GRAVAR
Al Dhahirah betyder «rygg» och är beteckningen för den halvökenliknande slätten, som sträcker sig från de nordliga Hajarbergens västra kant ända fram till den stora arabiska sandöknen — Rub al Khali.

För mer än 4000 år sedan bröt och smälte man koppar i stor stil i bergen bakom Ibri. Denna koppar levererades sedan med skepp till Mesopotamiens och Indusbäckenets högkulturer.
Det var början till den stora sjöfarts- och handelstraditionen. Kvarlevor från denna tid hittar man idag i form av stora slagghögar och framför allt otaliga gravar i form av stenplattor som staplats och som påminner om bikupor, samt stora cirkelrunda gravar för många personer.
Nekropolen i trakten kring Bat och Amlah är världens största från denna epok och hör därför till UNESCOs världskulturarv.

Ibri var en gång i tiden en viktig omslagsplats för Arabiska havets ökända pirater. Trots att dessa tider sedan länge är förbi, imponerar fortfarande den stora Sug och den ståtliga fästningen mitt i oasen.

I gränsområdet till Saudi-Arabien ligger de illa beryktade saltsjöarna Umm as Samim, «giftets moder». Ett område som än idag trots moderna fordon nästan är omöjligt att tränga igenom. Lika avvisande som de angränsande slätterna i detta gränsområde verkar, lika viktiga är de dock för landet. Här kringFahud befinner sig de viktigaste oljefälten och därmed näringslivets medelpunkt i Oman. Denna region är Omans hetaste — temparaturer över 50 grader Celsius är normala på sommaren. Skugga finns ej, solen bränner i lodrät linje ned på uppfordringsanläggningarna, heta vindar verkar bränna sönder allt.

Omans inlands: Al Dakhiliyah

RAVINER, BORGAR OCH TERRASSFÄLT
Terrassfält på branta sluttningar, grandiosa djupa flodbäddar och raviner, idylliska bergsbyar, imponerande fästningar och palats — i hundratals år var Dakhiliyah Omans kulturella hjärta. Här var människorna säkra mot angrepp. De 3000 meter högaHajarbergen var en oövervinnlig natürlig försvarsborg. Den som vill storma den idag bör följa de omsorgsfullt markerade vandringsstigarna till de fantastiska utsiktspunkterna på hissnande höjder — en anstränging som lönar sig!
Ett tätt nät av vattenkanaler flyter igenom den otillgängliga bergsvärlden och får små gröna paradis att uppstå ur intet.
Nizwa var och är Ibadiyahs, den toleranta omanska islamistiska rättsskolan, andliga centrum. Men Nizwa är också en medelpunkt för silversmedsyrket. Från fästningens 23 meter höga monumentala runda torn sveper blicken över ändlösa palmlunder och stadens stora torgområde. Varje fredag på förmiddagen köpslår man här högljutt om getter och kor.

Nizwa och även Bahla har en gång i tiden varit huvudstäder. Deras arkitektur vittnar om dessa perioder. Den gigantiska förekomsten av lera kring Bahla gjorde det möjligt att bygga en 12 kilometer lång mur kring hela oasen.
Som ett berg av lera sticker fästningen Hisn Tamah upp ur det gröna havet av daddelpalmer. För tillfället saneras byggnadsverket under UNESCOs uppsikt, då den tagits upp på listan över världskulturarven.

Under 17:e århundradet träffades filosofer, författare, konstnärer och musiker på fästningen i Jabrin. De konstfullt gestaltade rummen och målade innertaken av trä gör detta kulturpalats till landes viktigaste byggnadsminne.

Öster: Al Sharqiyah

ETT HAV AV FÄRGER OCH FORMER

Sanden blåser över vägen och täcker mörka klippor som plötsligt sticker upp ur slätten. Långsamt och ohejdbara rör sig honungsgula sanddynor på mörkröd jord mot det azurblåa havet. Majestätiskt reser sig de 2000 meter höga östliga Hajarbergen vid horisonten. På ett overkligt sätt skimrar lagunen Khor Garama i blått. Som om de dykts ned i ett magiskt ljus uppenbarar sig de trånga ravinerna med de djupa vattenbassängerna, omgivna av saftigt gröna bananplantor och daddelpalmer. Stränderna vid Ras al Jinz, där varje år tusentals havssköldpaddor lägger sina ägg, blänker som om de vore av guld.

Provinsen Sharqiyah på Arabiska halvöns östligaste del präglas av starka kontraster, färgernas spel och landskapens former. Men även olika livskoncept stöter här på varandra.

Än idag drar beduiner från Wahiba ut i sandhavets ändlösa vidder med sina kameler, getter och hyddor av palmblad. Frihet och rörlighet är viktigare för dem än ägodelar och välstånd. Befolkningen som bor i oaserna vid utkanten av öknen byggde däremot praktfulla hus och blev tvungna att försvara dem under århundradens lopp. Otaliga vakttorn, byggnader, befästa som borgar, vittnar om oroliga tider men också om flydda tiders rikedom.

Husens tunga portar, som dekorerats med konstfulla sniderier härstammar från östra Afrika och transporterades med skepp till hamnen Sur. Kamelerna tog sedan över inlandstransporten. Mellan bergen och öknen låg den betydelsefulla karavanvägen från Sur in landets inre delar.

Sur var porten till Zanzibar och Indien, omslagsplats för kryddor, elfenben, guld och siden. Precis som förr bygger man här Dhows, de lättmaövrerade arabiska båtarna med den eleganta fören.

Stora delar av bergstrakterna har ringa folkmängd och är mycket otillgängliga. Här har man hittat hemlighetsfulla gravtorn, upp till 8 meter höga och äldre än Egyptens pyramider. Även världens näst största grotta ligger gömd här — «Majlis al Jinn», andarnas samlingshall. I de trånga dalarna och ravinerna finns ytterligare en skatt gömd – vatten. De djupa bassängerna, fyllda med dyrbart vatten används av befolkningen i dalarna som drickesvattenreservoar och för bevattningen åkrarna.

Sydost: AL WUSTA

OMANS ARK

Dallrande hetta ligger över centrala Omans nästan ändlösa grusslätter. Man ser nästan inte Oryx-antilopernas ljusa siluetter som kan skönjas i skuggan av de sällsynta Akaciaträden. I vilt tillstånd var dessa ädla djur redan utrotade, men här har sultan Oaboos gett dem nytt livsrum. Mitt i Omans geografiska hjärta finns det ont om människor. En ideal tillflyktsort för sällsynta och utrotningshotade djur. Naturskyddsområdet Jiddat al Harasis grundades 1974, är 27 500 km² stort och är emellertid ett av UNESCOs världsnaturarv.

Detta biosfärrerservats fauna och flora är enastående. Förutom cirka 300 Oryx-antiloper lever här arabiska gaseller och den sällsynta nubiska stenbocken, vildkatter, honungsgrävlingar, ökenrävar och vargar, ökenharar och den etiopiska igelkotten. Dessutom har man hittills kunnat registrera 180 olika fågelarter, bland annat mycket sällsynta djur som till exempelkragtrappen.

Naturskyddsområdet omfattar inte endast öknarna i inlandet, utan når ända fram till Indiska oceanen. Den 300 kilometer långa kusten är en av landets vackraste och mest omväxlande. Alla stränder är fullkomligt olika. Efter den vita sandstranden kommer skarpa svarta klippor, turkosblåa laguner sträcker sig en bra bit in i landet och är omtyckta rastplatser för flamingos. Algerna färgar vattnet rosa i insjöarna Khor Ghawi. En kust fylld av överraskningar och upptäcktsmöjligheter.

Under sommarmonsunen slår havets vågor mot klipporna med ett dånande ljud. Under denna period vågar sig inga fiskare ut på det upprörda havet. Tack vare den höga näringshalten och den utmärkta vattenkvaliteten finns det mycket fisk i Omans vatten — till och med 13 olika val- och delfinarter tumlar omkring i detta hav.

Söder: Dhofar

ARABIA FELIX — LYCKLIGA ARABIEN

Redan för 2000 år sedan gav sig romarna iväg för att upptäcka underlandet i fjärran Orienten. Här fanns träd med bark av guld — ett slags värdefull harts. De kallade det Arabia felix — lyckliga Arabien. Deras längtans ort förblev vad den var — en dröm de aldrig nådde fram till.

Doften som detta rökelseharts utsöndrar är allestädesnärvarande i Dhofars byar och städer. Man kan inte föreställa sig ett liv utan denna doft. Den som besöker det gamla Sug i Salalah, försvinner i en utsökt värld av dofter.

Dhofars kvinnor är kända för sina utsökta rökelseblandningar avrökelse, myrra, sandelträ och blomsteressenser. Recepturerna är hemliga och går i arv från mor till dotter.
Dhofar är Omans största provins.

Rub al Khalis sanddynor vid gränsen till Saudi-Arabien tornar upp sig som höga berg. Flodbäddarna ser ut som forntida landskap, som i meanderform grävt sig djupt in i den nordliga slätten. Teckningar och gåtfulla skrifttecken i grottor och på klippor vittnar om förgångna tiders bosättningar.

På sommaren när den Arabiska halvön försjunker i den glödande hettan, söker sig tusentals turister till Salah, ty mellan juli och september omsluter monsunen denna kustremsa med dimma och duggregn. Vegetationen i bergen verkar mer eller mindre att explodera — ett svalkande grönt paradis mitt i den glödande hettan.

Salalah, den lysande, är Omans näst största stad. Salah sträcker sig över 15 Kilometer längs en ändlös sandstrand kantad av subtropiska plantager.

Under kokospalmernas gröna tak växer bananer och papaya. De mogna söta frukterna kan man köpa längs vägen — en frestelse som är svår att motstå.

Samharam, Al Baliid och Shisr — dessa betydande arkeologiska platserna längs före detta rökelsevägen hör till UNESCOs skyddade världskulturarv. Än idag känner man av den magiska verkan dessa orter hade på romarna under antiken.

Geografi

Sultanatet Oman ligger i det östra hörnet av den Arabiska halvön. Landet har en lång kust mot Indiska oceanen i öster och mot Omanviken i norr. En strategisk viktig del av Oman är den bergiga enklav som ligger på yttersta spetsen av Musandamhalvön. Ytterligare en liten omansk enklav, Wadi Mahda, finns längre in på samma halvö. Båda dessa landområden skiljs från övriga Oman av grannlandet Förenade arabemiraten.

Landskapet utgörs till fyra femtedelar av öken. Inlandet domineras av kargt bergs och höglandsområde, som genomskärs av uttorkade floddalar, så kallade wadi. Kusten är däremot låglänt och relativt bördig. Denna updelning mellan kust och inland har också präglat landets historia.

Den viktigaste bergskedjan är Hajarbergen som löper parallellt med kusten från Musandamhalvön längs Omanviken. Landremsan mellan bergen och kusten kallas al-Batinah och är det mest tätbefolkade området i Oman. Gränsen mot Saudiarabien i väster går genom den nästan obebodda Rub'al-Khaliöknen, även kallad The empty quarters. Regionen Dhofar i söder skiljs från resten av landet av öken och en skogbevuxen bergskedja. Till landet hör också Kuria-Muriaöarna och ön Masira.

Klimat

Klimatet i Oman subtropiskt med heta, torra somrar och milda vintrar. Vid kusten är det mycket hett och fuktigt mellan april och september, medan vinterhalvåret har et mer drägligt klimat. Nederbörd, som sydvästmonsunen för med sig, faller främst vid kusten och i den sydliga provinsen Dhofar. Den höglänta delen av inlandet får också en del regn.

Befolkning och språk

Av Omans medborgare är merparten araber, indelade i olika stammar. Av dessa är omkring fem procent nomader. Bergsbefolkningen i provinsen Dhofar i söder liknar till utseende och levnadssätt invånare på Afrikas horn och har andra modersmål än arabiska (se nedan). I städerna längs kusten lever sedan århundraden andra mindre folkgrupper, fram för allt perser, balucher (från Pakistan och Indien) och afrikaner.

Sedna olja började utvinnas i stor skala på 1970-talet har många gästarbetare invandrat från Indien, Bangladesh och Pakistan. Även mindre grupper av kvalificerad arbetskraft har kommit från bland annat Europa, USA och Egypten. Numera är över en fjärdedel av landets befolkning på omkring 2,6 miljoner invånare (2005) utländska gästarbetare, som saknar medborgarskap.

Huvuddelen av Omans befolkning lever på de tre procent av landytan som utgörs av kustslätter. Knappt hälften av invånarna bor i eller omkring huvudstaden Muskat på nordostkusten. Många bor också längs norra kusten och på kustremsan i Dhofar.

Det officiella språket är högarabiska, men de flesta talar nyarabiska dialekter. I affärslivet och statsförvaltningen används i allmänhet engelska. Bergsfolket shihuh på Musandamhalvön i nordväst talar en variant av persiska och i Dhofar talas förutom arabiska de semitiska språken mehri, bathari, harsusi och shkhawri.

Religion

De allra flesta av invånarna i Oman är muslimer och en stor majoritet av dem bekänner sig till den islamiska riktningen ibadiya. Denna riktning uppstod redan på 600-talet och är i Oman - som enda land i världen - statsreligion. Ibadiya skiljer sig från andra muslimska riktningar främst genom att den förespråkar att imamen (den andliga ledaren) ska väljas av församlingen. Övriga muslimer i landet bekänner sig till de sunnitiska eller shiitiska riktningarna.

En stor del av Omans många utländska gästarbetare är hinduer från Sydasien. Det finns också en liten kristen minoritet. Utlänningarna får utöva sin religion och bygga kyrkor eller tempel, men icke muslimer får inte missionera eller publicera religiöst material i landet.

Utbildning

Grundskolan i Oman är avgiftsfri, men ingen skolplikt råder. Omkring tre fjärdedelar av barnen börjar ändå skolan och två redjedelar fortsätter till högstadiet.

Sedan slutet av 1990-talet har landet en tioårig grundskola, följd av ett tvåårigt gymnasium. En stor del av lärarkåren kommer från andra arabländer. Undervisning i engelska ges från första skolåret.

År 1986 fick Oman sitt första Universitet, Sultan Qabus-universitetet, som 2002 hade cirka 12 000 studenter, varav hälften var kvinnor. Det finns också ett antal specialiserade högskolor.

När moderniseringen av Oman inleddes 1970 (se Modern historia) var omkring 80 procent analfabeter. 2003 hade andelen sjunkit till 25 procent, bland annat med hjälp av vuxenskolor.

Kultur

Statsreligionen ibadiya påverkar i hög grad den omanska kulturen. Ibadiya uppmuntrar varken sång och dans eller avbildningar. I generationer har dock de arabiska beduinfolken framfört svärdsdanser och landets många sjömän har sina egna sånger. Trots islams avvisande hållning till avbildningar finns dessutom en tradition av underjordisk bildkonst i Oman.

I övrigt har landets konst främst kommit till uttryck i utformningen av bruksföremål, inte minst fantasifullt utsmyckade dolkar och ornamenterade hus och krukor. Det finns även ett framstående guld- och silversmide.

Under senare år har västerländsk masskultur nått landet och existerar numera parallellt med den traditionella kulturen. En modern omansk litteratur har också vuxit fram, bland annat genom en rad yngre kvinnliga författare.

Massmedier

Omans grundlag garanterar press- och tryckfrihet - men bara så länge statens säkerhet inte utmanas eller människovärdet skadas. I praktiken kontrolleras landets massmedier i stor utsträckning av de politiska makthavarna. Pressen censureras och journalister utövar därför självcensur för att undvika trakasserier från myndigheterna. All kritik av sultanen - landets härskare - är förbjuden, medan regeringens politik och dess tjänstemän får lov att kritiseras.

Det utkommer en handfull dagstidningar i Oman, varav hälften är på engelska. Därutöver ges drygt 20 tidsskrifter ut. Störst bland dagstidningarna är den arabiskspråkiga al-Watan, medan Times of Oman är största engelskspråkiga dagstidning.

Politiska system

Oman är ett sultanat (ett slags monarki) där all makt är samlad hos härskaren, sultanen. Denne utser landets ministrar, leder regeringsarbetet och är själv utrikes-, försvars- och finansminister.

År 1996 införde sultan Qabus ibn Sa'id för första gången i Omans historia en skriven författning. Den slår fast att det ska finnas en rådgivande församling (ett "parlament" utan makt) med två kamrar: underhuset, majlis ash-shura, med 84 ledamöter som väljs direkt av folket och överhuset, majlis ad-dawlah, med 41 ledamöter som utses av sultanen bland "framstående omanier". År 2000 hölls de första direkta valen till underhuset, men då fick knappt en tiondel av invånare med medborgarskap rösta. Vid nästa val 2003 var dock samtliga medborgare som fyllt 21 år röstberättigade - även kvinnorna.

Underhuset granskar lagförslag från regeringen men har ingen egen lagstiftande makt. Det har bara en rådgivande funktion, främst i ekonomiska frågor. Överhuset ska enligt författningen utgöra "en länk mellan regeringen och folket". Eftersom parlamentet i praktiken saknar makt har varken medborgare eller utländska gästarbetare några egentliga möjligheter att på demokratisk väg påverka politiken. Inga politiska partier är heller tillåtna.

Tronföljden efter den nuvarande sultanen Qabus ibn Sa'id, född 1940, riskerar att bli problematisk, eftersom han inte har några egna barn och inte heller har utsett någon efterföljare. Enligt grundlagen ska sultanens efterträdare utses av hans familj inom tre dagar efter hans död. Om inte detta sker ska Försvarsrådet , som består av högt uppsatta företrädare för försvaret och statsförvaltningen, utse den efterträdare som sultanen själv utpekat i ett slutet kuvert.

Rättsväsen

Rättsväsendet lyder under sultanen. Han utser alla domare och har även sista ordet i alla domslut. Civila domstolar dömer i brottmål och shariadomstolar som tillämpar islamisk rättsskipning, dömer i familjerättsliga tvister. En säkerhetsdomstol dömer i fall som rör landets säkerhet samt i vissa brottmål då regeringen finner det lämpligt. Dödsstraff utdöms men ingen fånge avrättats sedan 2001.

Misshandel i samband med polisförhör, särkilt hos säkerhetspolisen, har rapporterats. Däremot finns det inga uppgifter om försvinnanden eller politiska avrättningar.

Äldre historia

Oman omnämns troligen för första gången på sumeriska kilskriftstavlor från 3000-talet före Kristus och det är klarlagt att romerska geografer kände till området.

Befolkningen övergick tidigt till islam. Invånarna anslöt sig till utbrytarriktningen ibadiya redan under de första striderna om vem som skulle efterträda profeten Muhammed efter dennes död år 632. På 700-talet blev området ett självständigt rike under ledning av en imam. Riket hölls samman trots invasionsförsök från bland annat araber, perser och indier. På 900-talet var Suhar en av arabvärldens största städer med en omfattande utrikeshandel. Omanska sjömän färdades till exempel ända till Kina.

År 1507 erövrades Muskat och flera andra omanska hamnstäder av portugiserna. Kustområdet inlemmades snart i Portugals handelsimperium och förblev så tills 1650, då en omansk armé kunde driva ut portugiserna. Omanierna utvidgade därefter sitt rike ända till Östafrika. 1730 hade riket erövrat städerna Mogadishu i dagens Somalia Mombasa i nuvarande Kenya samt de tanzaniska öarna Zanzibar och Pemba.

År 1749 valdes Ahmad ibn Sa'id till imam och därmed grundades Sa'id-dynastin som styr landet än idag. Ahmad ibn Sa'ids sonson lät 1786 flytta huvudstaden från Rostaq i inlandet till Muskat vid kusten. Stammarna i inlandet accepterade dock inte flytten och fortsatte att välja sina egna imamer. Dessa tävlade om makten med härskaren i Muskat, som antog den sekulära titeln sultan. Därmed hade i praktiken två riken uppstått: ett religiöst under imamen i inlandet, imamatet, och ett sekulariserat rike under sultanen i Muskat, sultanatet.

Från slutet av 1700-talet ökade britternas inflytande i regionen och Storbrittanien kom snart att fungera som skyddsmakt för sultanatet. Än idag har Storbrittanien och Oman nära relationer till varandra.

I början av 1800-talet visade den dåvarande sultanen ett stort intresse för de östafrikanska delarna av riket och han tilbringade ofta tiden där. 1829 blev provinsen Dhofar i söder en delav sultanatet. När sultanen dog 1856 delades riket mellan hans två söner. Den ene ärvde de östafrikanska delen och använde ön Zanzibar som bas. Den andre sonen blev sultan över Muskat.

Sultanatet i Muskats ekonomi försämrades kraftigt i mitten av 1800-talet, dels beroende på att de östafrkanska besittningarna hade avskiljts, dels därför att britterna hade förbjudit den lönsamma slavhandeln, som hade haft ett viktigt centrum i Muskat. Imamatet i inlandet såg nu sin chans och erövrade Muskat 1868. Med britternas hjälp återupprättades dock sultanatet, men mellan Muskat och imamatet rådde ett krigstillstånd fram till 1920, då ett fredsfördrag kunde slutas.

När Sa'id ibn Taimur blev sultan 1932 gick landet in i en lång period av bakåtsträvan och isolering. Han förbjöd sina undersåtar att röka, lyssna på radio, spela trummor och bära glasögon. Kontakterna med utlandet minimerades. Oman ansågs under 1960-talet vara ett av världens mest isolerade riken.

Efter andra världskriget minskade Persiska vikens strategiska betydelse för Storbrittanien och 1951 erkände London sultanatet som ett fullt självständigt land. Tre år senare valdes i inlandet en ny imam, som försökte upprätta en suverän stat. Nya strider utbröt med sultanens styrkor. Med hjälp av brittiska soldater tog sultanen kontroll över hela landet 1959, imamatet kuvades och imamen flydde till Saudiarabien. Övriga arabländer stödde emellertid imamen, och frågan om Omans medlemsskap i FN förhalades under 1960-talet. Först 1971 blev Oman medlem i FN.

Modern historia

Den ärke konservative och bakåtsträvande sultanen Sa'id ibn Taimur, som sedan sitt makttillräde 1932 nästan helt hade isolerat Oman från omvärlden, avsattes 1970 i en palatskupp av sin egen son, Qabus ibn Sa'id. Denne var utbildad i Storbrittanien och hade anammat moderna, västerländska idéer. Hans kupp anses ha fått stöd av britterna, liksom av omanska militärer.

Den nye sultanen inledde en omfattande modernisering av samhället, som i många avseenden befann sig på en medeltida nivå. Samtidigt som Oman öppnades mot omvärlden, gjordes satsningar på framför allt infrastruktur - vägar, hamnar, skolor, med mera. Uppbyggnaden var under de första åren närmast explosionsartad, om än inte alltid välplanerad. Den måste trots växande inkomster från olja, som började utvinnas i landet 1967, finansieras med utländska lån, bland annat från Saudiarabien.

Vid tiden för maktskiftet 1970 rådde oro i den södra provinsen Dhofar, som bara var löst knutet till Oman. Sedan 1965 hade en väpnad befrielsearmé med stöd från det vid denna tid kommunistiska Sydyemen varit verksam där. Den nye sultanen Qabus satte därför igång utvecklingsprojekt för Dhofars fattiga och föreslog att gerillan skulle delta i uppbyggnaden av det nya samhället. Detta avböjde dock rebellerna. De militära insatserna mot gerillan ökade då, och 1975 slogs upproret ned med hjälp av brittiska, iranska och jordanska trupper. Året därpå utfärdade sultanen amnesti för rebellerna.

När sultanen i början av 1980-talet anklagades för att inte vara tillräckligt medveten om den allmäna opinionen i landet inrättade han ett konsultativt råd med 45 medlemmar som skulle ge honm vägledning i viktiga frågor. Alla ledamöter i rådet måste dock godkännas av sultanen, som fortsatte att enväldigt styra landet.

År 1994 slog myndigheterna hårt ned på vad man uppgav vara militanta islamistiska rörelser i landet. Säkerhetstjänsten grep flera hundra personer, varav några dömdes till döden. Dödsstraffen omvandlades senare till fängelse av sultanen.

Aktuell politik

Omans enväldige sultan Qabus ibn Sa'id har regerat landet sedan 1970 då han kom till makten genom en palatskupp mot sin egen far. Sedan dess har han strävat efter att modernisera det omanska samhället, något som dock inte inneburit demokratisering av landet. Först i början av 1990-talet kunde ett litet steg i demokratisk riktning skönjas. Qabus ersatte då landets maktlösa konsultativa församling med ett nytt konsultativt råd, majlis ash-shura, vars medlemmar skulle utses av en liten grupp utvalda medborgare. 1996 införde sultan Qabus för första gången i landets historia en skriven grundlag. I den slogs fast att Oman skulle ha ett parlament med två kamrar: underhuset majlis ash-shura och överhuset majlis ad-dawlah.

År 2000 infördes direkta val till underhuset, men bara en tiondel av medborgarna fick rösta. För första gången valdes två kvinnor in i parlamentet, som utökades till 83 platser. I mars 2003 utnämndes en kvinnlig minister - den första i arabstaterna kring Persiska viken.

I valet i oktober år 2003 fick för första gången alla omanska medborgare - även kvinnor - över 21 år rösta på kandidater till det rådgivande underhuset. Valdeltagandet var dock högst 30 procent. Två kvinnor blev invalda i rådet.

I början av 2005 greps nästan hundra personer, anklagade för att ha planerat att genom en statskupp återupprätta imamatet, en islamisk stat. 31 av de gripna dömdes till fängelse i upp emot 20 år, men de benådades senare av sultan Qabus.

Nästan 390 000 medborgare hade registrerat sig inför valet till underhuset i oktober 2007, antalet kandidater var 632, varav 21 kvinnor. Antalet platser i underhuset utökades till 84. Till skillnad från 2003 tilläts nu kandidaterna att sätta upp valaffischer med sina porträtt och politiska slagord på. Valresultatet visade att ingen kvinna vann någon plats denna gång.

Utrikespolitik och försvar

Oman för en oberoende utrikespolitik gentemot länderna i regionen kring Persiska viken. Sultan Qabus ibn Sa'id försöker upprätthålla goda relationer till samtliga grannländer. Denna balansgång har lett till en del irritation i området, inte minst från Iran och Irak.

Länge var landets gränsdragningar omstridda, men i mitten av 1990-talet slöts ett fördrag med Saudiarabien och, efter en långvarig konflikt, också med Yemen. Gränserna mot Förenade arabemiraten fastställdes 2002. Därmed var Omans alla gränser för första gången fastställda.

Oman var under 1980-talet pådrivande med att skapa ett millitärt samarbete mellan staterna kring Persiska viken. I samarbetsorganisationen GCC (Gulf Cooperation Council), som bildades 1981, ingår förutom Oman även Saudiarabien, Kuwait, Bahrain, Qatar och Förenade arabemiraten.

Relationerna till Israel förbättrades under mitten av 1990-talet och visst diplomatiskt utbyte inleddes. Kontakterna försämrades dock åter när högerpartiet Likud kom till makten i Israel 1996 och avbröts helt några år senare.

Det brittiska inflytandet i Oman har gradvis minskat sedan Storbrittanien 1977 drog tillbaka styrkor från ön Masira, men relationerna är fortfarande mycket goda. 1980 träffade Oman och USA ett avtal som ger USA rätt att ha militära förråd på ön Masira samt använda flygbaser i Oman - om båda parter anser detta påkallat. Så blev fallet då Irak 1990 invaderade Kuwait. Liksom övriga GCC-länder ställde sig Oman formellt på den FN-stödda alliansens sida i det påföljande kriget mot Irak.

Efter terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 uttalade Oman sitt stöd för USA och koalitionen mot terrorism. Landet upplät bland annat baser för angrepp mot Afganistans talibanregim samma år. När USA våren 2003 angrep Irak stod Oman formellt utanför den USA-ledda invasionsstyrkan, men upplät ändå sitt territorium för det amerikanska flygvapnet att attackera Irak därifrån.

Landets militära försvar omfattar drygt 44 000 man. Militärtjänsten är frivillig.

Ekonomi

Sedan sultan Qabus ibn Sa'id kom till makten 1970 har Oman utvecklats från en fattig ökennation till en modern industristat och ett regionalt finans- och handelscentrum. Till största delen beror detta på landets goda oljeinkomster.

Även om Omans olja började utvinnas först 1967 beräknas landets oljetillgångar ta slut före 2020 - produktionen vände nedåt redan 2001. Därför har regimen gjort stora ansträngningar för att utveckla andra näringar och minska oljeberoendet. Trots ansträngningarna stod oljan ännu under 2000-talets första årtionde för i snitt 70 procent av exportinkomsterna. Utvinning av naturgas samt annan industri blir dock allt viktigare.

Efter nästan tre decennier med mycket hög ekonomisk tillväxt drabbades Oman i slutet av 1990-talet av en allvarlig ekonomisk nedgång till följd av minskad export till Asien och lägre oljepriser på världsmarknaden.

Krisen tvingade Omans regering att skära ned de stora offentliga utgifterna samt att tainkomstskatt och avgifter på sjukvård och utbildning. Bantningen av den offentliga sektorn, som sysselsätter många av landets medborgare, resulterade i att omanierna inte som tidigare är garanterade anställning där. Det har lett till ökad arbetslöshet, och protester från ungdomar som riskerar att bli arbetslösa har förekommit.

Omkring millenieskiftet vände oljepriserna uppåt igen och Omans ekonomi började åter visa god tillväxt. Den positiva trenden höll i sig under de första åren på 2000-talet. Regeringen har dock fortsatt att göra besparingar i de offentliga utgifterna, liksom att utveckla alternativa näringar till oljan samt uppmuntra privata företagsamhet.

Oman har också satsat hårt på att avreglera ekonomin, och skatterna på utländskt ägande har sänkts. I särskilda ekonomiska frizoner kan företag få upp till 30 års skattebefrielse. År 2000 blev Oman medlem i Världshandelsorganistaionen WTO.

Naturtillgångar och energi

Oman skiljer sig på många sätt från de andra oljeländerna vid Persiska viken. Olja började utvinnas först 1967 vilket är senare än i de övriga länderna. Omans oljefält är dessutom mindre och mer utspridda. Det gör dem mindre produktiva, och utvinningen är därför dyrare än i grannländerna. Oman använder avancerad modern teknik för att utvinna så mycket olja som möjligt ur sina reserver. Landet är inte medlem i de oljeproducerande ländernas organisation OPEC och är därför inte formellt bundna till några oljekvoter. En stor del av den omanska oljan säljs till Japan och Sydkorea. Priset per fat är lägre än i många andra delar av världen, men det är flera gånger högre än i grannländerna.

Oljefälten har koncentrerats till området sydväst om Muskat samt till provinsen Dhofar i söder. Oljeproduktionen sköts främst av bolaget PDO (Petrolium Development Oman), som är majoritetsägt av den omanska staten. Oljebolaget Shell innehar drygt en tredjedel av PDOs aktier.

Naturgas är en viktig del i Omans stävan att minska oljeberoendet. Gasen går på export, men används även inom landet för att driva energislukande industri. Oman deltar i flera stora projekt för att dra gasledningar genom regionen.

Landets övriga mineraltillgångar är också relativt stora. Det finns koppar, kol, krom, guld, salt, marmor, gips och kalksten i landets berggrund.

Jordbruk och fiske

Jordbruk och fiske sysselsatte de allra flesta invånarna i Oman innan olja började utvinnas 1967. Än idag bidrar jordbruk till självhushållning för halva befolkningens försörjning.

Förutsättningarna för jordbruket är dock svåra. Bara cirka fem procent av landytan är lämpad för jordbruk, varav huvuddelen främst används till boskapsskötsel. För odling nyttjas bara kustremsorna och ett område kring staden Nizwa i inlandet.

Konstbevattning är helt avgörande för jordbrukets avkastning. Längs kusten i norr finns bevattningssystem med tusenåriga anor, så kallade falaj. Under de tre senaste årtiondena har storskaliga bevattningssystem byggts med avsaltningsanläggningar och stora dammar. Konstbevattningen står för 90 procent av vattenförbrukningen i Oman.

Merparten av de grödor som odlas används av de omanska hushållen, men stora mängder dadlar går på export. Av den uppodlade marken nyttjas drygt hälften för odling av frukt, främst dadlar. Andra viktiga grödor är tomater, lime, mango och lucern (till djurfoder). Det finns över en miljon getter i landet och även kameler är vanliga, över 100 000 stycken.

Trots stora satsningar på att öka skördarna genom att subventionera och rationalisera jordbruket måste Oman importera en stor del av livsmedlen.

Fisket längs den 170 mil långa kusten är ekonomiskt viktig och regeringen arbetar med att utveckla fiskeindustrin. På grund av utfiskning har dock fångsterna minskat och numera är fisket hårt reglerat.

Industri

Oman har gjort stora investeringar i den icke oljebaserade industrin för att minska oljeberoendet. Den icke oljebaserade industrin svarade i början av 2000-talet för drygt tio procent av BNP och sysselsatta närmare 30 procent av landets arbetskraft. De viktigaste industrierna vid sidan av oljeraffinering är tillverkning av byggnadsmaterial, sammansättningsfabriker och framställning av konsumtionsvaror. De flesta företag är familjeägda. Ett aluminiumsmältverk är under uppbyggnad.

Utrikeshandel

Omans utrikeshandel domineras av olja och naturgas. Grönsaker och frukt, framför allt dadlar, har också viss betydelse som exportprodukter. Importen består av transportutrustning, maskiner, fordon och livsmedel. Förenade arabemiraten, Japan, Iran, Saudiarabien, Yemen och Tyskland är viktiga handelspartner, liksom Storbrittanien och USA. USA och Oman slöt 2006 ett bilateralt frihandelsavtal.

Arbetsmarknad

Omans medborgare arbetar företrädesvis inom statsförvaltning och offentlig sektor, medan industri och privat tjänstesektor främst sköts av utländsk arbetskraft, så kallade gästarbetare. Mer än halva arbetskraften i Oman utgjordes några år in på 2000-talet av utlänningar från fattigare länder i Mellanöstern och Asien.

Regeringen har dock som mål att minska andelen utlänningar i landet, en kampanj som kallas omanisering. Det innebär att kvalificerad utländsk arbetskraft ska ersättas med välutbildade omanier. Utlänningar som saknat giltiga uppehållstillstånd har utvisats.

Orsakerna bakom omaniseringen är att födelsetalen bland medborgarna ökar och antalet jobb inom den offentliga sektorn har minskat på grund av nedskärningar. Arbetslösheten bland unga omanier har därför börjat bli ett allvarligt problem för regeringen och fler arbetstillfällen åt omansk ungdom har blivit ett viktigt mål. Omaniseringen motverkas dock av lönebilden. En utländsk får hälften så mycket eller mindre i lön som en omansk medborgare med motsvarande arbetsuppgifter. Det gör att framför allt privata företag hellre anställer utlänningar. Genom lagstiftningen omomanisering ökade dock andelen anställda medborgare i den privata sektorn från 5 procent 1995 till 20 procent 2004.

Omanierna skyddas av en väl utvecklad arbetsrätt, medan gästarbetarna inte åtnjuter samma rättigheter på arbetsmarknaden. Facklig verksamhet är förbjuden för både omanier och utländska gästarbetare.

Sociala förhållanden

Oman har ett väl utbyggt socialt trygghetssystem för landets egna medborgare, men de utlänningar som arbetar i landet står i huvudsak utanför systemet. Endast en låg grundavgift finns inom hälso och sjukvården, som har byggts ut kraftigt sedan 1970. I början av 2000-talet hade landet ett sextiotal sjukhus och medellivslängden bland omanier har ökat med 15 år på ett kvartssekel.

Kvinnor är generellt mer självständiga i det omanska samhället än i andra arabländer.

Kommunikationer

När Oman började moderniseras från 1970 och framåt byggdes vägnätet ut. Idag är det bara ett fåtal bergsbyar som inte kan nås med bil. Järnvägar saknas däremot.

Hamnen i staden Salalah i den sydliga provinsen Dhofar är en viktig omlastningsplats för frakttrafik till och från Persiska viken samt områden vid Indiska oceanen. Hamnen har byggts ut och drivs av ett företag som delägs av omanska staten, ett amerikanskt bolag och danska Maersk. Den har på kort tid blivit en av de största containerhamnarna i regionen. Delvis har denna utveckling skett på bekostnad av hamnen Mina Qabus vid Matrah.

Flygfält finns utanför de flesta städer, Muskat och Salalah har internationella flygplatser. Oman Aviation Services sköter inrikesflyget och flygtransporter. Oman äger tillsammans med Bahrain, Qatar och emiratet Abu Dhabi i Förenade arabemiraten flygbolaget Gulf Air.

Turism

Oman öpnades för utländska besökare först år 1985 och även omsatsningarna på turism nu ökar, så görs det på ett försiktigt sätt för att inte utmana landets gamla traditioner. De främsta sevärdheterna är den gamla huvudstaden Nizwa och de äldre arabiska befästningar som finns i olika delar av landet. Det finns också fina sandstränder.

Källa: Landguiden.se 2010-05-03

Våra resor i Oman

Våra boenden i Oman

Karta över Oman

Filmer

Begär offert
Kontakta mig