Egypten

Befolkning och språk

Egypten har en tämligen enhetlig befolkning. Den stora majoriteten är araber. Några procent av befolkning tillhör minoriteter som nubier, armenier, greker och berber med flera. De kristna kopterna (se Religion) ser sig som ättlingar till forntidens egyptier, även om de är arabiskt påverkade. Deras gudstjänstspråk härstammar från fornegyptiskan.

Egyptens tidigare så höga befolkningstillväxt har bromsats genom statliga kampanjer för att få familjer att skaffa färre barn. Befolkningen är ung; över 30 procent av invånarna är under 14 år och bara 6 procent över 60 år.

Egyptens bebodda områden och all odlad areal utgör tillsammans mindre än fem procent av landytan. Nildalen och flodens delta tillhör de tätast befolkade områdena i världen. Överbefolkningen har gjort att nya städer planeras i öknarna.

Arabiska är landets officiella språk och talas av alla infödda egyptier. Den talade arabiskan varierar över arabvärlden, medan skriftspråk är detsamma. Den egyptisa dialekten förstås av de flesta araber som följd av Egyptens dominans inom massmedier och kultur. Välutbildade talar ofta även franska eller engelska.

Religion

Islam har varit den dominerande religionen i Egypten i över tuesn år. Officiellt uppges 94 procent av befolkningen vara muslimer, varav nästan alla är sunnimuslimer. Inofficiella beräkningar visar dock på uppemot en tiondel kristna.

Inom egyptisk islam ryms många olika riktningar. Vissa utöver inåtvänd islamsk mystik, sufism, medan andra ivrar för att bygga samhället helt och hållet på islamisk lag, sharia. En klyfta råder också mellan intellektuella muslimer och den majoritet egyptier som inte studerar Koranen och som ofta blandar islam med magi och andetro.

Efter Egyptens förlust i sexdagarskriget 1967 mot Israel följde en islamisk väckelse. Den bars inte minst fram av den numera förbjudna rörelsen Muslimska brödraskapet, grundade i Egypten 1928. Brödraskapet har fortfarande stöd bland såväl akademiker som outbildade egyptier, och har förgreningar i hela arabvärlden. Rörelsen har framför allt vänt sig mot västerländskt inflytande och har tagit sig an sociala problem bland storstädernas arbetslösa.

Under 1990-talet ökade stödet för underjordiska extrema islamistiska rörelser, till exempel Islamiska gruppen(Jama'a Islamiya) och Jihad som bedrev väpnad terror mot vad de såg som den gudlösa Mubarak-regimen. Det islamistiska våldet har dock minskat sedan slutet av 1990-talet.

I Kairo ligger mosken Al-Azhar som grundlades år 971. Al-Azhar är den sunnimuslimska världens viktigaste lärosäte och dess högsta råd är den främsta auktoriteten för världens sunnimuslimer. I väckelsens spår har al-Azhar blivit ett mäktigt redskap för det växande islamiska inflytandet över Egyptens politik, lagftiftning, utbildning, finansvärld, kulturliv och massmedier. Enligt författningstillägg från 1980 ska sharia utgöra grund för all lagstiftning, men i verkligheten är landets rättsväsen till stor del präglat av västeuropeisk rättslig tradition.

Den koptiska kyrkan i Egypten är Mellanösterns största kristna samfund. Kristndomen kom till landet redan under första århundradet efter Kristus, enligt traditionen med aposteln Markus. I slutet av 200-talet uppträdde de första kristna munkarna i den egyptiska öknen. Ordet Kopt är synonymt med egyptier och användes om den kristna befolkningen när araberna invaderade på 600-talet.

Den finns även grekisk-ortodoxt, katolskt, protestantiskt och armeniskt kristna. Judarna i Egypten förföljdes svårt efter kriget mellan Israel och Egypten 1967. Många utvandrade då till Israel och idag finns bara några hundra kvar. Det är fortfarande vanligt med antisemitiska inslag i egyptiska massmedier.

I över tusen år har muslimer, kopter och judar levt fredligt sida vid sida i Egypten. Konflikten mellan Israel och arabvärlden, samt den växande islamiska fundamentalismen, har dock stört samexistensen.. Många kristna och en del muslimer har dödats i religiöst motiverat våld. Trots att religionsfrihet råder enligt författningen förekommer diskriminering av egyptier som konverterat från islam till andra religioner. De tvingas ofta ange islam istället för den sanna relionstillhörigheten på sina ID-kort. Hundratusentals kopter har emigrerat från Egypten sedan början av 1990-talet.

Under en period på 1900-talet kunde kristna tillfälligt konvertera till islam för att få skilsmässa - vilket den koptiska kyrkan inte tillåter - och därefter återgå till kristendomen. Domstolarna stoppade dock detta under senare tiders framväxt av mer konservativa religiösa strömningar. En ny omsvängning kom i början av 2008, när den högsta civildomstolen i Kairo, efter en årslång debatt om minoritetsrättigheter och religiös identitet, gav tolv tidigare kristna som konverterat rätt att återgå till sin religion. Utslaget innebar dock inte någon förändring för dem som är födda som muslimer.

Vid samma tid förklarade en administrativ domstol att regeringen inte får vägra medlemmar av baha'isekten att erhålla egna ID-handlingar. Baha'ierna har hittills tvingats registrera sig som muslimer, kristna eller judar.

Enligt Amnesty International ökade angreppen mot koptiska församlingar och kyrkbyggnader under 2008. Det året dog åtta människor i våld mellan muslimer och kopter.

I Naj Hammadi i södra Egypten sköts sex manliga kyrkobesökare och en säkerhetsvakt till döds från en passerande bil efter gudstjänsten på kopternas julafton den 6 januari 2010. Dådet antogs vara en hämnd för att en koptisk man tidigare våldtagit en muslimsk flicka. Dagen därpå rapporterades sammanstötningar mellan protesterande och polis i staden.

Utbildning

Den egyptiska grundskolan är obligatorisk i åtta år. Barnen börjar skolan vid sex års ålder. Nio av tio barn börjar i det sexårliga lågstadiet, men många slutar skolan i förtid, särskilt flickor på landsbygden. I delar av det fattiga södra Egypten går bara hälften av barnen i skolan.

Grundskolan ska i princip vara kostnadsfri men under 2000-talet första år har en del avgifter införts. Många skolor är dåligt underhållna och det är ont om både lärare och läromedel. På vissa håll går det över 60 barn på en lärare. Störst är lärarbristen på landsbygden.

Vid sidan av det statliga skolsystemet finns ett växande antal islamiska skolor.

Vuxenutbildningen är omfattande men andelen analfabeter är fortfarande hög. Samtidigt har Egypten en stor andel välutbildade medborgare, jämfört med andra arabländer. 2003 fanns det tolv statliga och en mängd privata universitet vid sidan av det stora islamiska universitetet al-Azhar i Kairo. Al-Azhar, grundat 988, är världens näst äldsta universitet. Äldst är universitetet i Fes i Marocko. Numera har al-Azhar även fakulteter med sekulära ämnen och tar också emot kvinnliga studenter. Samtidigt har universitetets religiösa betydelse ökat (se Religion).

Kultur

I tre årtusenden blomstrade det faraoniska Egypten under perioder som benämns Gamla riket, Mellersta riket och Nya riket. Kultur och vetenskap frodades. Landets inflytande på andra civilisationer var stort.

Otaliga minnesmärken vittnar om en högtstående kultur. En särställning intar pyramiderna, mounmentala och gåtfulla gravbyggnader, samt sfinxen vid Giza utanför Kairo. De äldsta pyramiderna ligger i Sakkarah (nära forntida Memphis) söder om Kairo. Något yngre är de stora pyramiderna vid Giza. Viktiga arkitektoniska minnesmärken byggdes också under hellenistisk, romersk och bysantisk tid.

Den islamisk-arabiska erövringen av området 642 satte snabbt sin prägel på samhällslivet. Al-Azharmosken grundades 971 och där uppstod några år senare den muslimska världens främsta lärosäte (se utbildning).

Genom Napoleons fälttåg i Egypten i slutet av 1700-talet kom landet under fransk påverkan. Även om den franska närvaron blev kort bestod inflytandet från väst genom nygrundade skolor, vetenskapliga institutioner och förbättrade kommunikationer.

Den egyptiska litteraturen har utvecklats under tusentals år. De äldsta fynden omfattar inskriptioner i på lerkärl och skrifter på papyrus vilka skildrar dagligt liv och religiösa ritualer.

Efter den arabiska erövringen lades grunden för en arabisk litteratur. Det arabiska språket fick en viktig kulturbärande roll. Koranen är nedskriven på arabiska och recitation av den och av poesi och berättelser är än idag en högt utvecklad konst och ett populärt nöje.

Efter en period av litterär stagnation under 1200-1700-talet följde ett uppsving under 1800-talet.

Sedan mellankrigstiden (1918-1939) har egyptisk litteratur gått från västerländskt inspirerad romankonst till att få en starkare arabisk eller egyptisk förankring. Detta märks särskilt hos Idris och Mahfuz. I sina böcker om de fattiga i Nilens byar och Kairos myllrande gränder förde de också vidare en folklig berättartradition, som gjort dem populära i hela arabvärlden.

Revolutionen 1952 (se Modern historia) innebar en strävan efter stärkt egyptisk kulturell identitet. Men regimkritik tolererades inte och många intellektuella fängslades. Censuren upphörde formellt 1974 men har i praktiken upprätthållits av säkerhetstjänsten och av skriftlärda vid al-Azhar, som tvingat fram efterhandscensur av litteratur och film.

Islamistiska grupper har hotat islamkritiska kulturarbetare med döden. Författaren Farag Foda mördades 1992 av en radikal islamistisk grupp och 1994 utsattes nobelpristagaren Naguib Mahfuz för ett mordförsök. Mahfuz bok "Barnen i Gebelawi" stoppades genom protester från al-Azhar men gick som följetong i dagspressen. Många författare och andra kulturarbetare idkar självcensur eller publicerar sig utomlands. Symbolism har varit ett annat sätt att undvika censuren, en genre som till exempel författaren Yusuf Idris utvecklade. Till de framträdande kvinnliga författarna hör Nawal El Saadawi och Adhaf Souif.

Bildkonsten har varit viktig alltsedan faraonernas gravar smyckades med målningar. I modern tid har egyptisk konst påverkats starkt av västvärlden. Först i mitten av 1990-talet bröt egyptiska konstnärer med dessa influenser. Kända egyptiska konstnärer är Abdul Wahab, Morsi, Abdel-Siwi, Gazbia Serri, Inji Eflatoun och Wahib Nasser.

Även musik är en viktig del av egyptiernas liv.Med sång kallas de till bön och Koranen reciteras sjungande. I den arabiska musiken är improvisation viktigt. Umm Kulthum var arabvärldens i särklass mest populära sångerska.

Egypten har arabvärldens största filmindustri, och en av dess mest berömda stjärnor var magdansösen Tahiyya Karioka. En pionjär bakom filmindustrins framgångar var producenten och skådespelaren Mary Queeny.

År 2002 öppnades det nya biblioteket i Alexandria på den plats där det gamla biblioteket låg innan det brann ned på 300-talet. Det gamla biblioteket byggdes för cirka 2 500 år sedan och hade låntagare som greken Arkimedes. I branden försvann oskattbara kulturella verk.

Massmedier

Egyptisk press är högt utvecklad med flera av arabvärldens mest ansedda och spridda tidningar och tidskrifter. Landets främsta författare framträder ofta i dagspressen. Den halvofficiella Al-Ahram (Pyramiderna, grundad 1875) är den största och mest inflytelserika dagstidningen med omkring en miljon i upplaga. Viktiga är även Al-Akhbar (Nyheterna) och Al-Jumhuriya (Republiken). Den största veckotidningen är Akhbar Al-Yawm med upplaga på över en miljon. Tidningar och tidskrifter på engelska och franska ges också ut i Kairo, som är Mellanösterns och Afrikas största publiceringsort.

Även om egyptiska medier har större frihet än vad de flesta arabländer erbjuder, är pressen hårt kontrollerad av regimens anti-terrorlagar som ger polisen långtgående befogenheter att övervaka och gripa misstänkta personer. Alltför frispråkiga tidningar stängs. Journalister kan dömas till fängelse för förtal, ofta för att de avslöjat korruption inom regimen. 2007 fängslades flera journalister och en redaktör, Ibrahim Issa på tidningen Al-Dustour, åtalades för att ha "undergrävt statens säkerhet" genom att ha publicerat artiklar om att president Mubarak skulle vara allvarligt sjuk. Issa dömdes i september 2008 till två månaders fängelse men benådades några veckor senare av president Mubarak.

Utbredd analfabetism gör TV till det viktigaste informationsmediet. Båda statliga och privatägda TV- och radiokanaler spelar stor roll som kulturförmedlare och propagandamedel. Koptiska kyrkan tilläts 2005 att starta den första kritna TV-stationen, Aghapy Television.

Utvecklingen av Internet har tidigare gått sakta i Egypten men är nu inne i en boom.

Politiskt system

Enligt författningen från 1971 är Egypten en socialistisk demokratisk republik och dess folk är en del av den arabiska nationen. Demokratiska fri- och rättigheter är garanterade i grundlagen men är i praktiken kraftigt inskränkta. Islam är statsreligion.

Presidenten är statschef och har en mycket stark ställning. Presidenten har befogenhet att utse och avskeda regeringen, utnämna guvernörer, höga domare och officerare. Han är överbefälhavare och kan stoppa lagar genom veto. Under särskilda omständigheter kan parlamentet ge presidenten rätt att styra genom dekret, dvs beslut som har samma kraft som lagar trots att de inte antagits av parlamentet (som formellt har den lagstiftande makten).

Hosni Mubarak, president sedan 1981, dominerar helt inrikespolitiken och kan förlita sig på lojalt stöd från militären. Alla avgörande beslut fattas av Mubarak och hans närmaste krets.

Presidenten väljs för en mandatperiod på sex år och kan väljas om ett obegränsat antal gånger. Sedan 2005 får mer än en kandidat ställa upp i valen men bara om han eller hon godkänns av minst 230 valda politiker på nationell och lokal nivå. Eftersom Mubaraks parti dominerar alla valda organ är regeln ett hinder för andra kandidater.

Landets parlament kallas folkfösamlingen och består av 454 ledamöter. Tio ledamöter tillsätts av presidenten. Resten utses i allmänna val vart femte år. I var och en av de 222 valkretsarna utses i majoritetsval två ledamöter, av vilka en ska tillhöra kategorin arbetare och bönder. Omval sker om ingen kandidat fått över 50 procent av rösterna. En rådgivande församling, majlis al-shura, har 264 medlemmar av vilka 176 utses i allmänna val och de övriga av presidenten.

Egypten är indelat i 26 guvernörsstyrda provinser (muhafaza) ch sedan i kretsar (mudirija), städer, statsdelar och byar. Lokala val skulle ha hållits våren 2006, men genom dekret från presidenten sköts valen upp i två år.

Rättssystem

Islamiska lag, sharia, utgör officiellt grunden för lagstiftningen som dock i praktiken har betydande fransk påverkan, Enligt konstitutionen ska rättsväsendet vara fritt och oberoende från övriga myndigheter, vilket i praktiken bara delvis har fungerat. 2005 krävde domarkåren att dess självständighet gentemot regeringen ska garanteras samt krävde rätt att övervaka hela processen vid val. En komplex lagstiftning gör att rättegångar blir utdragna. Militärdomstolar och specialdomstolar inskränker den åtalades rättigheter och har använts flitigt vid åtal om terrorism eller brott mot nationens säkerhet. År 2007 ändrades grundlagen så att polisen får använda alla medel för att "förhindra terror". Censuren är sträng. Oberoende fackföreningar är inte tillåtna och regimen kan förbjuda frivilligorganisationer.

Människorättsorganisationen Amnesty International har kritiserat regimen för omfattande och systematisk tortyr av politiska fångar och för vad som verkat vara avrättningar utan rättegång. Misstänkta anhängare av förbjudna islamiska grupper hålls fängslade utan rättegång, en del i åratal. Det finns personer som fängslats över hundra gångar. Enligt Amnesty bryter säkerhetspolisen grovt mot mänskliga rättigheter i jakten på militanta islamister. 2006 beräknade människorättsgrupper att ca 18 000 människor hölls fängslade utan rannsakning och dom. Dödstraffet är i bruk.

Politiska partier

Presidenten utser medlemmar i en särskild kommitte som avgör vilka politiska partier som ska tillåtas. De flesta får avslag. Partier grundade på religion, kön eller tillhörighet till någon särskild folkgrupp är förbjudna. År 2007 fanns 21 godkända oppositionspartier.

Regeringspartiet Nationldemokratiska partiet (Hizb al Dimuqratiyah al Wataniyah, HDW, engelsk förkortning NDP) kontrolleras ytterst av president Mubarak och på senare tid allt mer av hans son. Partiet har makten i såväl parlamentet som lokala församlingar och dess hand vilar tung över massmedier, fackförbund och den stora offentliga sektorn. NDP är främst ett maktinstrument och dess vaga ideologi, mellan socialism och kapitalism, har öppnat för fraktioner inom partiet.

Både valsystemet och själva maktstrukturen garanterar NDP framgång. Partiet representerar i stort sett samma elit - landsbygdens lokalpolitiker, offentliga sektorn, militären - som tjänat makten sedan 1952. NDP kan sägas har ersatt mittenkrafterna i Arabiska socialistunionen, ASU, som var regeringsparti fram till 1978 då enpartisystemet upphörde.

Traditionen att inte ifrågasätta makten lever kvar, främst på landsbygden, medan oppositionen har störst framgång i städerna. Rådande maktstruktur förklarar landets relativa stabilitet och kontinuitet, men är ett avgörande hinder för verklig demokrati. Oppositionspartierna får ge ut tidningar och tillåts hålla möten, men regimens politiska allmakt gör dem ändå kraftlösa.

Den viktigaste oppositionsrörelsen, Muslimska brödraskapet (Hizb al-Ikhwan al-muslimoon), är förbjuden sedan 1954 men kan ändå bedriva en viss politisk verksamhet. Vid valen ställer representanter för brödraskapet upp som oberoende kandidater eller under täckmantel av något annat parti. Sedan valet 2005 besätter Muslimska brödraskapet nära en femtedel av platserna i parlamentet.

Brödraskapet vill upprätta en stat helt och hållet grundad på islam och motsätter sig freden med Israel. Rörelsen, som har omfattande folkligt stöd, tar avstånd från terror men kontrolleras hårt av regimen, som ser den som en civil gren av de militanta islamistiska grupperna (se Modern historia).

Tusentals av brödraskapets medlemmar har suttit fängslade utan rättegång i åratal och flera ledare har avrättats. Ledare sedan 2004 är Muhammad Mahdi Akef, som satt fängslad i 20 år. Han anses stå nära den palestinska Hamasrörelsen och är ideologiskt en mycket inflytelserik person i Egypten.

Nya delegationspartiet, Wafd (Hizb al-Wafd-al-Jadid), arvtagare till det nationalistparti som fanns i början av 1900-talet (se Äldre historia), förespråkar privatisering och politisk liberalisering. Vänsterpartiet Progressiva nationella unionistpartiet, al-Tajamaa (Hizb al-Tajamaa al Wataniyah al Tagadamm al Wahdwa) vill stärka den offentliga sektorn och är emot närmandet till Israel. Partiet består av ASUs gamla vänster, tidigare Nasseranhängare och kommunister. Demokratiska arabiska nasseristpartiet är en mer radikal version av al-Tajamaa.

2004 uppstod en löst sammansatt rörelse, Kifaya (betyder ungefär"det räcker nu"), som trotsat förbudet mot demonstrationer och öppet kritiserat presidenten. Kifaya kan ses som en aktivistisk takorganisation för vänsteranhängare, liberaler och moderata islamister som förenats genom budskapet "frihet och slut på despotin", dvs Mubarakfamiljens styre.

2004 registrerades också en sekulär och liberal rörelse, al Ghad (Morgondagen), som politiskt parti men har försvagats genom splittring. Demokratiska fronten godkändes i maj 2007. Ledaren Osama al-Ghazali Harb, som lämnade NDP 2006, hävdar att hans parti kan fylla "det stora tomrummet" mellan NDP och Muslimska brödraskapet.

Under våren 2010 lanserade Mohamed El Baradei, tidigare generaldirektör för det internationella atomenergiorganet IAEA, en ny sammanslutning för oppositionen, National Association for Change. Han antydde också att han var beredd att kandidera mot Mubarak i valen.

Äldre historia

Nilen är Egyptens moder. Floden gav upphov till en av världens äldsta civilisationer, när nomader och samlarfolk för tusentals år sedan slog sig ner på dess bördiga stränder. Behovet av att samarbeta för att reglera de årliga översvämningarna gav upphov till världens första större centralstyrda stat. Omkring 3 000 f Kr enades Övre och Nedre Egypten (Nildeltat) och kom att styra av en kung, farao, som sågs som en gud och garant för välstånd och fred. Landet var rikt på sten för byggnationer, lera för krukmakeri och guld för utsmyckning.

Det faraoniska Egypten delas in i tre perioder som benämns Gamla riket, Mellersta riket och Nya riket. Kulturlivet blomstrade under den faraoniska tiden och otaliga minnesmärken vittnar om en högtstående kultur. Under denna tid uppfördes bland annat pyramiderna och sfinxen vid Giza.

Vid en mellanperiod av inre splittring erövrades Egypten av hyksos, ett asiatiskt folk, ca 1650 f Kr. Dess välde varade inte länge och med Nya riket (1550-1185 f Kr) inleddes en ny stor blomstringstid. Då erövrades Syrien, Nubien (Sudan) och Palestina, och Egypten utvecklades till historiens första världsmakt.

På Nya rikets slut följde förfall, då Egypten först hamnade under assyriskt och sedan i ett par århundraden under persiskt styre. Tiden som persisk provins tog slut 332 f Kr då den grekiske härskaren Alexander den store som intog Egypten och utropade sig till farao. Han grundade Alexandria, som blev centrum för hellenistisk bildning och kultur. Efter Alexanders död tillföll landet makedoniern Ptolemeus, vars ätt styrde Egypten till 30 f Kr, då romarna besegrade Egyptens flotta och armé. Som en följd av nederlaget begick drottningen Kleopatra självmord genom att låta sig bitas av en giftorm.

Egypten inlemmades som provins i det romerska riket och exploaterades som kornbod och skattekälla. Kristendomen slog rot. De kristna, kopterna, utsattes först för Roms förföljelse och sedan makten i kejsardömet på 400-talet förskjutits till konstantinopel och det Östromerska riket (Bysans) kom kopterna i konflikt med den bysantinska kyrkan. Religiös ofrihet och hårt skattetryck från konstantinopel gjorde att egyptierna inte bjöd mycket motstånd när de arabiska erövrarna nådde landet år 642.

En omfattande arabisk invandring ägde rum och arabiska språket tog överhanden. Under den fatimidiska dynastin grundades år 969 den nya huvudstaden Kairo (al-Qahira, den segerrika). Under kurden Saladins styre på 1100-talet var Egypten centrum i ett större välde. Saladin blev en hjälte då han erövrade Jerusalem från de kristna korsfararna.

Från 1250-början av 1500-talet styrdes Egypten av de så kallade mamlukerna. De var från början turkiska slavar (mamluk = Slav) i arabiska arméer som kunnat avancera och bygga sig en egen maktställning.

Baybars I, som spelade en viktig roll när mamlukerna år 1260 besegrade en anstormande mongolarmé, räknas som mamlukväldets grundare.

År 1517 intogs Egypten av den turkiske sultanen Selim I och kom därefter formellt att ingå i det osmanska riket fram till 1914. Men från senare delen av 1700-talet gjorde sig landet till stor del oberoende.

När den franske kejsaren Napoleon inledde sin erövring 1798 var Egypten utfattigt efter upprepad missväxt och svält. Den franska ockupationen varade bara tre år men fransmännen lämnade efter sig ett västligt inflytande i form av nygrundade skolor och vetenskapliga institutioner. En modernisering av landet inleddes under Mohammad Ali, en makedonisk officer i turkisk tjänst, som tog makten 1805.

Storbritannien stödde de osmanska härskarnas ambition att behålla kontrollen över Egypten och gjorde därigenom handelsvinster på Egyptens bekostnad. Den egyptiska marknaden öppnades för europeiska varor vilket ledde till att landets textilindustri slogs ut.

På 1860-talet genomfördes många projekt för att förbättra infrastrukturen i landet. Med fransk ingenjörskonst och egyptisk tvångsarbete byggdes Suezkanalen från Medelhavet till Röda havet. Kanalen stod klar 1869. Kanalbolaget dominerades av Frankrike och Storbritannien. Britternas inblandning i Egypten affärer växte med tiden vilket ledde till en nationalistisk revolt bland jordägare, köpmän och officerare. Revolten slogs ner 1882 genom en brittisk invasion och Storbritannien ockuperade landet.

Britterna satsade på bomullsodling för export till storbritannien, försummade den inhemska ekonomiska utvecklingen och en påbörjad industrialisering. Britterna lade därmed grunden till Egyptens underutveckling. Den hårda ockupationen gav bränsle åt nationalistiska känslor, och 1907 bildades två egyptiska politiska partier. Egyptier beslöt att forma en egen delegation, Wafd, för att kräva självständighet vid fredskonferensen i Versailles efter första världskriget.

Wafd utvecklades till ett nationalistparti för båda muslimer och kopter under slagordet "Halvmånen och Korset". Britterna fängslade och deporterade ledaren Zaghlul Pasha och hans medarbetare, vilket ledde till folkligt uppror 1919 med strejker och våldsamheter som krävde över åttahundra människors liv.

Britterna gav upp och förklarade Egypten självständigt 1922, men behöll ansvaret för landets försvar och skydd av utländska intressen i landet.

Fuad I, tidigare sultan, blev kung och den nya författningen föreskrev parlamentsval. Det första valet 1924 gav Wafd egen majoritet i parlamentet, men patiet tvingades bort från makten efter krav från britterna till följd av mordet på den brittiske befälhavaren över egyptiska armén.

1928 grundades det religiöst inspirerade Muslimska brödraskapet och 1933 skapades Det unga Egypten, en radikal nationalistisk organisation med fascistiska och nazistiska sympatier.

Genom en överenkommelse 1936 började britterna ta hem sina trupper men fick behålla en styrka i kanalzonen. Evakueringen försenades av andra världskriget (1939-1945) då Egypten blev ett viktigt brittiskt basområde. Några avgörande slag stod där, till exempel slaget vid el-Alamein 1942.

Kriget delade egyptierna. Fuads son, kung Faruq, tillhörde de egyptier som hade sympatier för Tyskland och Italien medan Wafdpartiet stod bakom britterna till priset av sitt folkliga stöd då allt fler egyptier slöt upp kring de militanta högerorganisationerna.

Källa: landsguiden.se 2010-05-03